Redan i söndags förra veckan började Emilia bli mammig och häning igen. Vill inte göra något. Hon fortsätter vara nere men vi åker och badar i alla fall på tisdagen och då går det faktiskt över förväntan. Hon tycker det är roligt och går runt på botten av bassängen. Har börjat misstänka att Hb är på väg ner igen.
Efteråt tar vi prover på labbet via stick i fingret. När vi är och handlar på hemvägen ringer de från Q84 för labbresultatet har kommit och det var inte roligt att höra. Emilias värden var i botten igen. Neutrofila 0,1, HB 80 och trombocyter 64. Alltså ingen högdoskurstart på onsdagen som planerat :(
Vi ska istället komma in på provtagning och antagligen fylla på blod på onsdagen och sedan se hur vi går vidare. Emilia ska också göra uppehåll med cellgifttabletterna.
På natten vaknar vi av att Emilia kräks och fått feber. Alltså bara att sätta sig i bilen för Micke med Emilia och åka till akuten. De ger henne antibiotika direkt eftersom värderna är så låga men de har tur denna gång och får rum på Q84 eftersom Emilia redan var bokad där. Betydligt roligare att vara där och slippa vara inlåst på rummet. De tror ju inte heller hon har något smittsamt. De tar också som vanligt blododling men också urinodling för att se om urinvägsinfektionen är borta. När hon kommer in är hon lite uttorkad så hon får dropp. Det leder istället till att hon lägger på en massa vätska så de får ge urindrivande på torsdagen.
Emilia blir bättre och bättre. Febern försvinner och på fredagen så byter de till antibiotika som ges 1 gång om dagen och hon får komma hem.
Emilia behöver bara komma in på lördagen för att få mer antibiotika och ta lite mer prover. Allt ser bra ut så då drar de nålen och ingen mer antibiotika. Neutrofila har stigit till 0,8. Emilia är nu inbokat för högdoskur på måndag istället.
Samma dag som vi ska flyga luftballong. Tur nog så har vi barnvakt. Mormor får var på sjukhuset med Emilia och farmor hemma med Alicia. För säkerhets skull har vi bokat 3 barnvakter utifall en blir sjuk... Inte så lätt nu för tiden.
Har varit en jobbig tid nu. Det är flera barn som förlorat sin kamp mot cancern och är nu små änglar. Det sätter igång en massa tankar och man sover så mycket sämre. Man blir så arg och ledsen. Varför ska små oskyldiga barn drabbas av cancer? Varför ska de dö? När man lever i cancervärden som man tvingas göra, så känns det är så många. Man behöver verkligen de andra föräldrarna på avdelningen men det medför också att man lär känna dessa familjer som inte får det lyckliga slutet som alla borde få. Livet känns så jäkla orättvist.
Säger bara en sak: EMILIA SKA VINNA SIN KAMP!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar