I natt har Emilia sovit väldigt oroligt. Vaknat och gråtit eller satt sig upp. Ibland har hon gråtit i sömnen. Farit runt som en propeller. Samma sak i morse. Gråtit mycket men trots att både jag och Micke gått upp så kom hon inte traskande som hon brukar på morgonen. Nu när hon kan gå så går hon normalt själv ur sängen men icke denna morgon utan hon somnade bara om. Hon fick också ur sig en massa slem men sondmatningen gick bra. Somnade om igen dock!
Hon ville inte alls gå till dagis och var för trött. Man kan inte tvinga henne dit när hon är så slut.
Emilia ville inte ens följa med ur bilen när Alicia lämnades utan hon sov kvar istället. Hon fick följa med Micke till jobbet där hon sov i hans famn och tittade på TV. Tur att det är ett litet kontor med TV och soffor för henne. Det gick i alla fall bra där och hon fick i sig en halv pizza och nu på kvällen så blev hon betydligt piggare.
Vi får se efter provtagningen i morgon om hon är tillräckligt pigg för dagis. Man får ibland ta dagen som den kommer. Hon har missat så mycket dagis nu så vi vill ju att hon ska få gå den här sista veckan innan sommaruppehållet men vi får väl se hur det blir.
I fredags så blev äntligen en lekdejt med en dagiskompis till Emilia (från innan hon blev sjuk) av. Vi har planerat det några gånger men det brukar ju gå åt skogen med våra planeringar... Emilia och Alicia hade väldigt roligt hos kompisen och de kom bra överens och bättre blir det nog när de får träffas oftare. De lekte så ofta tillsammans innan Emilia fick Leukemi och de skiljer bara några dagar mellan dom. Emilia behöver lite kompisar hon kan leka med efter dagis också. Hon behöver bygga upp den sociala biten av utvecklingen som kommit på efterkälken. Vuxna har hon lättare med.
I torsdags somnade ytterligare en fin kille in. Så ofattbart. Varför?
Går inte att förstå att sådant kan hända. Barn ska inte få cancer. Barn ska inte dö.
En gång i tiden var den tomma blå stolen sorglig statistik. Nu är den hemsk att se. Det finns många ansikten, ansikten man känner, fina barn som man man träffat, lekt med och hoppats tillsammans med, barn som inte längre får vara barn, barn som är änglar, stjärnor.
Barn som skulle få leka, springa barfota i gräset, leka i snön, spruta vatten, bada... Ja allt.
Så grymt orättvist det är.
Tänker på dessa familjer och önskar man kunde göra något.
När Emilia tittade i barncancerfondes kalender undrade hon varför det inte fanns något barn på den tomma stolen.
Då ska jag trolla fram ett barn till mamman! Tänk om det endå gick.
Mina tankar finns hos er <3 <3 <3 Vila i frid <3 <3 <3
Kram