2,5 år är lång tid..

... Det är 2,5 år sedan Emilia fick sin diagnos. Min lilla flicka som fått Leukemi, barn får väl inte cancer?! Så var det i min värld och detta har förändrat mig för alltid.
Det är bara 1,5 vecka kvar med medicin och sen ska vi försöka återgå till en "normal" vardag. Vi får se hur det går.
Jag, flickorna och mormor som hade ledigt både torsdg och fredag förra veckan tog en turtill landet. Syrran och Felix kom över dan i torsdags och vi hade fet riktigt bra. Dock har vi blivit förkylda och hostarväldigt mycket på natten och snorar. Nattsömnen har det lite si och så med. När Emilia sovit bra någon enstaka natt så har istället Alicia sovit dåligt. Eller jag som hostat. Tar på krafterna att aldrig få sova en natt. Barnen blir griniga och jag blir ännu mera grinig, lättirriterd och tröttheten är jobbig. Nu har det äntligen blivit två bra nätter som jag hoppas fortsätter så man kan få vila ut lite. Det är också mycket på jobbet så hjärnan känns urlakad...
I torsdags så trampade Emilia snett och sedan i måndags igen. Hon haltar lite och får ont emellanåt. Tyvärr kan det ta lång tid att läka och svårt att få barn att leka lugnt.
I lördags var det dansavslutning och uppvisning för släkt och familj. Det gick bra i början men Emilia fick för ont i foten och då ville inte Alicia vara med heller. Det är lite svårt med koncentrationen när det sitter folk och tittar på.
Sommaren harockså kommit hit så det har blivi trädgårdsjobb också. Det ser väldigt fint ut i våran lilla rabatt som är full av påskliljor (håller på att blomma över) och en massa tulpaner i fina färger som slgit ut eller håller på. Roligt att se det man planterat kommer upp.