3 år är lång tid.

I fredags bjöds det på tårta på jobbet. Vi hade en femtioåring och en som skulle lämna företaget efter 40 år. Det var firande. Själv vet jag inte om jag vill fira eller gråta. Det var tre år sedan Emilias cancerbesked. Tre år sedan cancer gjorde sådant stort intryck i våra liv. Vet inte om jag ska fira för att det gått så bra för Emilia eller sörja för att cancern kom som en väldigt ovälkommen gäst. Cancern som förstör så mycket i dess väg. Som en bulldog. Har varit nedstämd och Emilias benproblem just nu har varit jobbiga. Håller koll på kroppen för blåmärken. Den satans cancern får INTE komma tillbaka. Orkar inte det.

Sedan är jag varslad också. Vi har fått besked att det blir ganska många. Jag har 18 år på företaget men det är inga garantier. Enligt lagen så ska de inte få ta hänsyn(på negativt sätt) till att man varit borta pga föräldraledighet, sjukskrivning etc men jag litar inte på det. Jobbar fortfarande bara 75%. Varken Emilia eller jag orkar jobba / vara på dagis mer. Enligt försäkringskassan ska man direkt efter barnet slutat med behandlingen börja jobba 100%. Men vem orkar det? Det är så fysiskt och psykiskt utmattande att som förälder genomgå något sådant. Det går nog att jämföra med att "gå i väggen" och då är det en lång rehabilitering. Jag har som tur var kunnat utnyttja arbetstid till det men känner ändå att jag började för tidigt och för mycket. Är fortfarande så trött. Det jobbigaste med varslet är att jag inte känner att jag orkar söka nytt jobb eller hellre ännu mindre börja om på ett nytt ställe och lära sig allt nytt. Är för trött och slut. Det andra som kan hända är matchningen. De ska även omplacera folk som kan göra andras jobb om längre jobbtid och tillräckliga kvalifikationer finns. Inte en lätt uppgift. Jag hoppas verkligen att jag blir kvar där jag är...
MEN jag blir hellre av med jobbet än att Emilia får återfall. Tyvärr är nog risken större att Emilia får återfall än att jag blir av med jobbet :(