Det är svårt att tänka sig att det faktiskt gått två år sedan Emilia fick sin cancerdiagnos. Två år av mycket smärta, förtvivlan, tårar, trötthet och även skratt. Nu är jag så tacksam att hon finns här hos oss och mår så bra. Visst är hon inte som en frisk fyraåring men det räcker för mig att se hur hon utvecklas och hela tiden blir bättre. Det är nu ungefär ett halvår kvar tills behandlingen är färdig och då är hon förhoppningsvis frisk för alltid och det är över då.
När jag satt på vårdcentralen med Emilia den 20 november 2009 och väntade på provsvaren kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att Emilia skulle få cancer. Det allvarligaste var lunginflammation eller svininfluensan... Hennes symtomer hade jag inte alls lagt ihop och förstått. När läkaren sa att det kunde vara Leukemi så kom chocken. Allt jag visste om Leukemi var att man dog av det och det kunde ju inte hända min Emilia. När jag satt i bilen på väg till akuten så gick det som ett mantra i huvudet medan tårarna rann "det får inte vara Leukemi, det får inte vara Leukemi".
Men under helgen som följde innan benmärgsprovet och svaret, så läste jag allt jag kunde komma över om Leukemi. Då la jag ihop alla hennes symtomer och visste att det var Leukemi eller någon annan allvarlig blodsjukdom. Såg ju då också att överlevnadschansen var ju betydligt bättre än vad jag visste och det var en stor lättnad och det är det som gör att man orkar. Man går igenom ett helvete tillsammans men det finns en framtid, ett ljus i tunneln och nu äntligen börjar vi närma oss slutet. Det har varit så tufft och jag vill aldrig behöva gå igenom detta med mina barn igen och jag önskade att alla skulle slippa.
En annan sak som varit tufft är att se de barnen som inte överlever sin resa. Det är många barn. Reklamen med den fjärde tomma stolen är en alltför sann verklighet. Det borde inte få vara så, men så är det. Barn som Emilia, som blivit änglar. Som inte får leka med sina syskon, kompisar eller föräldrar.
Kram till er alla!
 |
| Okt 2009. Vem kunde ana att den underbara flickan höll på att utveckla Leukemi? |
 |
| Nov 2009 Rum 13 på Q84. Vårt första rum och Emilia får sin diagnos, lyckligt ovetande är hon |
 |
| Nov 2009 |
 |
| Julafton 2009 |
 |
| Jan 2010 |
 |
| Mars 2010 |
|
 |
| Mars 2010 Kortison |
 |
| April 2010 |
 |
| April 2010 |
 |
| Juli 2010 på semester i Almers Hus |
 |
| Aug 2010 3år |
 |
| Sep 2010 |
 |
| Dec 2010 |
 |
| Dec 2010 |
 |
| Dec 2010 |
 |
| Dec 2010 Sista högdoskuren |
 |
| Jan 2011 |
 |
| Jan 2011 |
 |
| Maj 2011 |
 |
| Maj 2011 |
 |
| Juni 2011 |
 |
| Juli 2011 |
 |
| Juli 2011 |
 |
| Aug 2011 |
 |
| Sep 2011 |
 |
| Nov 2011 |
4 kommentarer:
Stor varm kram!
Ulrika
Tack!
Idag var vi hos läkaren och han sa att maj ut nästa år och sedan är det klart med behandlingen. Det finns ett slut!
Kram Cissi
Vad rörd jag blir av att se bilderna på Emilia! Man ser så tydligt hur mycket friskare hon blivit under dessa två år. Det skänker så mycket tröst och hopp! Kram på er och särskild puss till världens starkaste Emilia! /Hanna D
Tack Hanna!
Det är verkligen tydligt hur mycket bättre hon mår när man ser bilderna. Man har förträngt mycket av tidiga tiden!
Kram
Skicka en kommentar